Ser ut som en fågelskrämma..eller en golvmopp.

Detta är ingen unikt inlägg. påminner om många andra jag skrivit.

Jag har kommit in i en längtan efter kärlek. Men har även kommit fram till att jag är kräsen.
Även om många killar jag träffat skulle bli underbara pojkvänner. Så har jag svårt att bli kär.
Och som vanligt blir inte killen kär i mig om jag skulle få känslor för honom.

Så jag tror jag ska ge upp tvåsamheten och satsa solo. Men vad händer då med mina drömmar om barn och giftermål?

Jag ska ju inte gifta mig..men drömmer faktiskt om det.

Jag får åka till danmark och inseminera mig(eller hur det stavas). Eller så adopterar jag någon liten flicka från asien.

Eller så lurar jag till mig en graviditet av någon snygg kille.

Men jag ser det inte på detta sättet egentligen.Jag anser att ett barn ska ha tryggheten hos 2 föräldrar.

Det ska finnas kärlek mellan föräldrarna...även om den kanske dör med tiden. Så ska den en gång ha funnits där på riktigt. Inte någon alkoholiserad, one-night-stand- kärlek. Den kan vem som helst uppnå.

Hur vet man att kärleken är besvarad? Måste man fråga. Eller kan man läsa av det i pussarna man får?

I blickarna? I beröringarna?
Men om man inte hörs mer än på sms,msn mm. Hur kan man då läsa av kärleks-faktorn? Vem som helst kan skriva vackra ord. Som för en person betyder jätte mycket. Och för en annan bara är just ord.

Om något låter alldeles för romantiskt,gulligt..så litar jag inte på att det är sant.

Men om jag får komplimanger för hur jag ser ut. Då litar jag på det,om personen är nykter. Fulla människor tar i och ser dåligt med för den delen. Så då är vem som helst snygg. Man är alltså ingen speciell med alkohol i kroppen.

Nu ska jag ta det lugnt.
Kramar