Vad är kärlek?

Började jag tänka på Björn Gustafssons dikt som han läste upp i Melodifestivalen.
Men nu är det ju min syn på kärlek.

Men det finns ju olika sorters  kärlek.
Kärleken till sin partner. Kärleken till sin familj, sina barn, sina vänner, sina medmänniskor mm

Jag har valt att skriva om kärleken till min familj till att börja med.
Den är ju speciell.Oavsett vad  man gör, säger eller så till varandra så älskar man varandra ändå.
Visst kan man i bland "hata" något en familjemedlem säger eller gör. Och man kanske inte alltid kommer överens med sina föräldrar/syskon/kusiner. Men skulle det hända något är ändå släktbanden starkast. Och man känner ändå en sorg,en saknad mm. Man kan vara besviken på t ex en förälder som inte finns där för en när man behöver det. Man kanske t o m intalar sig själv att man hatar personen. Men innerst inne finns det band man inte kan klippa av. En kärlek som inte går att sätta ord på.
Som en kompis sa efter att hennes pappa hade gått bort (hoppas hon inte blir arg på mig nu)
'Även om vi inte hade en bra relation så var han ändå min pappa.'
Där har vi det där bandet. Den där samhörigheten man ändå känner till sina föräldrar vad dom än gör, vad dom än säger.
En nära vän kan bli en familjemedlem. Den kärleken är också speciell. Den är något mittemellan kärleken till en familjemedlem och kärleken till en kompis.



Kärleken till en kompis kan också variera. Beror lite på hur väl man känner varandra och hur nära man står.
Den kärlek jag känner för t ex Shhiva, Nettan och Tiny är en av de starkaste kompiskänslorna, alltså precis innan det går över till familjekärlek. Vi kan prata om allt. Vi känner inte att vi behöver höras varje dag. Kan i bland ta flera månader emellan. Men vi vet att vi alltid kan höra av oss till varandra om det är något.
Sen en nivå nedanför denna har vi dom vi gärna träffar lite då och då. Man trivs med dessa personerna, och det är oftast dessa man går ut på krogen med. Du bryr dig om dom. Men inte så att du ringer dom en gång i veckan för att kolla hur allt är.
Sen har vi de ytliga kompisarna. Dom du känner genom andra, eller att ni gått i samma skola. Dom du inte skulle umgås med utan den gemensamma kompisen, eller inte alls. Den du inte har numret till men skriver på FB med ibland.
Efter denna nivån går det över till kärleken till sin medmänniska.
Men den väljer jag inte gå in så detaljerat på.
Men det är den kärleken du känner när du kollar på t ex Home makeover. Jag kan t ex få tårar i ögonen när dom är lyckliga, eller ledsna. Det är personer du inte känner...men ändå kan känna med.
Om ni inte fattar...så fattar ni helt enkelt inte.

Kärleken till sin partner är ju egentligen den som är svårast att förklara.
Men när man träffar den man känner är den rätta ( och detta kan man göra hur många ggr som helst) så pirrar det i kroppen, man vill göra allt för den här personen. Man vill ha den personen nära.
Kärleken till min partner är stark. Jag vill inget hellre än att han kramar om mig. Får mig att känna mig speciell. Det där pirret man känner i början avtar ju, men växer sedan till en helt annan känsla i kroppen. En mer stabil känsla. En mer förnuftig sida. Men kärleken har bara en gnutta av förnuft. Kärleken går på allt det bra som en person har/gör. Och soppar bort de dåliga.
Men jag är nöjd med det jag har. Tycker om min pojkvän väldigt mycket. Annars hade jag ju inte vart i hop med honom.

Skrev jag himla mycket ju.
Får se om ni orkar läsa hit.