Fick veta att en person,som jag aldrig umgåtts med men känner till, tagit sitt liv i natt i häktet.
Tycker det är så tråkigt när folk ser sin enda utväg genom döden. Att man inte tror tillräckligt på sig själv för att ta sig ur den skit man hamnar i. Oavsett om man känner sig ensam eller inte så har man alltid dom som älskar en som kanske tappat orken.Men som den dagen man vill resa sig finns där för att stötta.
Det finns en gräns för alla. Tar man inte emot den hjälpen man får gång på gång så slutar den komma. Vilket är tråkigt.

Men jag förstår inte varför det finns folk som trasar sönder sig tills det bara är ett skal kvar. Som gör allt dom vet inte är bra, bara för att dom tappat tron på ett bättre liv.
Varför blir vissa människor så svaga,så svaga inför sig själva. Genom att ta sitt liv släcker man ljuset för många runt omkring. Dom som älskar en. Dom som försökt.

Sen fick jag även veta att min kompis mamma gått bort i cancer. Vilket är så jäkla tråkigt.
Man undrar ju varför folk som värdesätter sitt liv ska berövas det. Unga som gamla.

Man ska inte vara rädd för döden får man höra. Men den är rätt skräckinjagande.

Men man kan ju alltid hoppas att livet efter detta,om det finns ett sådant, är ljuvt. Att det ger en ny chans att leva det liv man inte hann eller inte kunde i detta livet.

R.I.P till er!
Och kram till er alla som berörts av dessa människors bortgång.